Tillverkare Lokomotiv- und Maschinenfabrik J. A. Maffei i München Tillverkningsnummer 4127
Tillverkningsår 1925
Axelföljd B
Cylinderdiameter 7″
Drivhjulsdiameter 21″
Tjänstevikt 8.5 ton
Effekt 30 hkr
Max panntryck 12 bar
Loket levererades som nytt till M. Strass, Karlsruhe, för användning hos firma Gebr. Wunsch i Forbach.
Det överfördes senare till Karl Epple GmbH & Co KG i Forchheim och blev deras lokomotiv No. 12. Hos Karl Epple utsattes loket för beskjutning under andra världskriget och spår av skadorna finns ännu kvar på loket. Så småningom togs loket ur bruk och blev stående. Det hittades 1965 av en amerikansk järnvägsentusiast som köpte det och skeppade över det till USA. Denne inhandlade även en järnvägsvagn från före detta Väderstad-Skänninge-Bränninge Järnväg (VSBJ), och en spårvagn från Oslo. Dessa tre föremål togs över till New York där den amerikanske järnvägsentusiasten hade planerat ett järnvägsmuseum. Varken loket eller vagnen kom dock till användning och såldes därför till en tandläkare som lät transportera dem till Leavenworth i närheten av Seattle med avsikt att ordna en turistjärnväg med anslutning till Burlington & Northerns järnvägsnät. Inte heller denna satsning kunde fullföljas utan vagnen, som är en riktig klenod, fick tjänstgöra som amerikansk glassbar. Loket ställdes upp bredvid vagnen som blickfång och ”reklampelare” för glassbaren.
En medlem i museiföreningen Wadstena – Fogelstad Järnväg hade noterat att en vagn från VSBJ nu fanns i USA. Han övertygade två bekanta att under sin USA-vistelse undersöka hur det förhöll sig med vagnen. De kom fram till att vagnen verkligen kom från VSBJ och började initiera ett inköp av vagnen.
När inköpet och transporten av Amerikavagnen var på tapeten så fick medlemmen i Museiföreningen Risten – Lakviks Järnväg Hans Blomberg se ett vykort av den gamla VSBJ-vagnen tillsammans med Maffeiloket, När han fick se loket ställde han sig frågan: Varför kan inte någon även ta vara på ett trevligt smalspårsånglok? Därför tog han kontakt med dem som då höll i förhandlingarna vilket ledde till att loket fick ingå i köpet. Ett erbjudande om övertagande av loket gick först till Risten-Lakviks Järnväg (RLJ), men eftersom RLJ ansåg att det var nog med tvåpågående lokrenoveringar fick erbjudandet gå vidare till veteranmaskinisten Roger S. Jansson vid Frövi Maskin & Bruksbanemuseum utanför Örebro. Roger köpte loket och lät transportera det till Frövi där det renoverades och gick i trafik ett antal år.
I Frövi tröttnade man emellertid snart på den något märkliga konstruktionen av passerande ångrör inuti pannan. Regulatorn satt ovan fyrboxen och ångröret gick sedan ut i sotskåpet. Ångrören var skarvade i pannan med flänspackningar och bult. Vid ett flertal tillfällen uppstod läckage i pannan antagligen på grund av värmespänningar, varvid ångan rusade oreglerat ut i maskinen. Svårigheter uppstod då att både hålla vattennivå och ångtryck. Man beslöt då att sälja loket till och hittade några engelsmän som ville köpa det.
Loket såldes till sina första brittiska ägare i mars 2006 och användes en tid vid Quarry Railway i Hollycombe innan det 2007 köptes av ett konsortium för användning vid Lynton & Barnstaple Railway (L&BR) i Woody Bay.
Ytterligare översyn och restaurering genomfördes av L&BR liksom ommålning i järnvägens färger. Loket döptes till ”Sid”, enligt traditionen hos L&BR att namnge sina lok efter floder med trebokstavsnamn som flyter genom Devon, och det togs i bruk för passagerartrafik i augusti 2007.
Loket drog de flesta ångtågen under trafiksäsongerna 2007 och 2008, men togs ur tjänst i augusti 2008 och sändes i början av 2009 iväg för att åtgärder på cylindrar, hjul och ångpanna. Sid återvände till Woody Bay i september 2009.
Under säsongen 2010 var loket i flitig användning men på senhösten upptäcktes ett trasigt pannstag vid den årliga panninspektionen och loket togs åter ur tjänst.
Efter en utdragen process där flera ångloksexperter konsulterades kunde nödvändiga reparationsåtgärder definieras och utföras på Sids då 76 år gamla originalångpanna. I juli 2011 kunde loket åter tas i bruk och fungerade utan anmärkning vid regelbunden användning fram till hösten 2013.
Liksom RLJ är L&BR en järnväg under utbyggnad. Tidigare har lätta vagnar av ”tivolistandard” använts men nu har man fått leverans av betydligt tyngre restaurerade vagnar av den typ som användes under banans storhetstid. Maffeiloket bedömdes då bli för klent och sattes ut till försäljning när ett nytt kraftigare lok under 2013 blev klart för leverans. En medlem i föreningen bosatt i USA, Martin J Ball, uppmärksammade RLJ på möjligheten att skaffa ett fullt fungerande historiskt lok. Möjligheten bedömdes som intressant och RLJ-personal reste till Woody Bay i två omgångar för inspektioner och provkörningar. Därefter togs beslut om inköp och loket transporterades till Lakvik dit det anlände 12 december 2013.
Loket står oftast som reserv för det större loket RLJ 2 A Dahl
Loket är ett av fyra Maffeilok av denna eller liknande typ som finns bevarade. De övriga är:
| No. 2842 | Typ: TL-40PS | Ägare: Rail Rebecqe-Rognon (Belgien) |
| No. 3946 | Typ: 020WT | Ägare: Museo del Ferrrocarril de Asturias, Gijon (Spanien) |
| No. 4096 | Typ: Okänd | Ägare: Nederlandse Smalspoor Stichting NSS Valkenburg (Holland) |